Nu tror Tanten att hon är klok...

Tanten funderar på att en del människor berättar inte så mycket om sig själva, man kan ha "kännt" dem i en hel evighet utan att egentligen veta nånting om dom... för den skull så räknar inte Tanten med att andra ska vara som henne själv-en ständigt forsande ström av pladder. Om hennes barn, man, djur, jobb och andra vardagligheter och annat strunt... Men i Tantens jobb så ser man att det kan göra skillnad att bjuda lite på sig själv (utan att vara privat och intim), man kan glädja en gammal människa när man berättar om när katten bet dottern då hon spelade flöjt eller nåt... de får sig ett gott skratt och kommer ihåg det nästan gång man kommer. Tanten tycker att det känns bra att delge andra att hon inte är perfekt, men hon älskar och att skryta då hon gjort nåt bra eller duktigt...kanske just för att hon för en stund också vill vara perfekt. Vad ville Tanten ha sagt med detta då? Kanske... älskade vänner var inte rädda släpp kontrollen nån gång då och då, om än bara för en sekund, gör bort er, man får så mycket tillbaka!!!